konsten att bli gravid

Jag tänkte berätta lite om min historia från att jag och min man började "bebisverkstaden" tills vi fick vår son.

Kanske kan ge lite hopp till er som fått missfall.

*Sommaren 2005, missfall nr 1.

Det gick snabbt. Samma månad som vi slutade skydda oss så vart jag gravid.

Jag var i ett "lyckorus", ringde min familj på en gång och det tog inte många dagar innan jag berättade för alla jag kände och på mitt dåvarande jobb.

Det fanns inte en enda tanke på att något kunde gå snett.

Allt var som vanligt fram tills vecka 12 då jag satte mig och kissade och såg att det var blod på papperet och lite i toaletten.

Jag fick panik och ringde min mamma för stöd. En stund senare ringde jag sjukvårdsupplysningen, det enda dem sa var att det kunde vara helt normalt eller ett missfall så jag skulle bara avvakta.

Det var jätte jobbigt. Jag blödde inget mera förens några dagar senare men endast lite grann.

Jag kontaktade då kvinnokliniken och fick komma in på kontroll.

När jag kom dit så gjorde dem ett vaginalt ultraljud som visade "ett tomt hål".

-Ja visst är du gravid men jag kan inte se något foster säger läkaren.

VA?? Jag var i totalt chock.

Så där ligger jag med benen i vädret, gravid men utan bebis!

Det enda som fanns var en hinnesäck och moderkaka (om jag minns rätt).

Läkaren sa att det inte var så mycket mera som skulle komma ut och med tanke på att jag redan hade börjat blöda så kunde jag gå hem o blöda vidare.

Jag var jätte ledsen och det var väldigt jobbigt att berätta för alla att det inte gick vägen, det var nästan så att jag skämdes, jag kände mig dum!

Några veckor efter kontrollen skulle jag tillbaka och göra ett graviditetstest för att se att hormonerna var borta. Jag blödde inte så mycket alls under tiden.

När jag kom tillbaka visade graviditetstestet negativt så läkaren sa att allt var bra och att jag kunde gå hem. Jag frågade om allt verkligen var ute nu och hon sa - ja då, nu är det ute. Så med en lättnad gick jag därifrån.

Ung en månad senare skulle jag åka och hälsa på mina släktingar som bor en bit bort, jag blödde ännu men väldigt lite, endast ett trosskydd behövdes.

Min man var med mig men skulle från centralen i Stockholm resa åt ett annat håll en timme tidigare än mig så jag fick sällskap av min pappa (som bodde i Sthlm) resten av tiden.

När vi satt och väntade på våra tåg fick jag helt plötsligt mensvärk och det tilltog sig kraftigt väldigt fort. Min man tyckte det var väldigt jobbigt att lämna mig där, men som tur var fanns min pappa med.

Det var ännu en tid kvar innan mitt tåg skulle gå så jag och min pappa satte oss på ett café en stund. Hela tiden vart mensvärken starkare och jag kunde inte hålla tårarna inne. Jag gick till toaletten för att det kändes som att jag hade fått mera mens och oj då säger jag bara. Det var en väldig tur att jag hade bindor med mig. Jag fick använda 2 bindor samtidigt då det kom så himla mycket blod. Jag fick springa på toa ca 4 gånger med kanske 10minuters mellan rum och byta bindor.

Jag försökte inte låtsas om det men det gjorde så ont. Människor runt om på centralen började stirra då jag satt där gråtandes med en kaffekopp i handen och ett himla rännande fram och tillbaka till toaletten.

Jag minns att jag sa till min pappa att vi kanske skulle ringa ambulansen och jag sa att jag ville åka hem till honom för jag klarade inte av att åka vidare med tåg.

Men bara en liten stund efter tryckte jag till med underlivet och kände hur någonting kom ut. Jag vart jätte rädd och gick sakta till toaletten igen. Människor viskade och tittade.

Inne på toaletten tog jag ett djupt andetag innan jag vågade dra ner byxorna.

I trosorna låg någonting som var ca 4cm bredd och över 10cm långt.

Jag tog en massa papper runt handen och tog tag i det för att slänga det i toaletten men då tappar jag det i byxorna, jag får upp det och kastar det i toan.

När jag sedan ska dra på mig byxorna igen upptäckte jag att dem var fulla med blod. Jag fick ta av mig min tröja och svepa om, ut och rota i min väska efter nya byxor och sedan tillbaka in till toaletterna igen.

Jag gick in på samma toalett och det var blod på golvet och vid toaletten.

Jag bytte byxor och sedan slog det mig att all den smärtan jag hade känt var helt borta och jag kände mig normal igen.

När jag kommer ut från toan var det 5minuter kvar innan mitt tåg skulle avresa, vi skyndades oss dit och jag reste vidare med en befrielse, kunde det äntligen vara över nu? Jag blödde bara några dagar till efter det hade hänt och sedan var allt som vanligt igen. Stackars pappa kan jag ännu tänka som säkert han också fick lite panik och inte visste vad han skulle göra, men bara hans sällskap och att han fanns där var ett perfekt stöd. Tack snälla pappa!!

*Våren 2006 missfall nr 2.

Vi började försöka bli med barn ung 4månade efter missfall nr 1.

Det tog 5 försök innan jag blev gravid igen så det gick ganska så snabbt.

Denna gång beslutade jag och min man oss för att vi skulle vänta tills vecka 12 med att berätta för någon, då jag hade hört och läst att missfallsrisken var så liten efter 12 veckor. I vecka 8 fick jag gå till kvinnokliniken för att kolla hur det såg ut denna gång.

Jag var jätte nervös igen och kunde bara se framför mig "ett tomt hål" men så var det inte i "hålet" fanns det något och både jag och läkaren kunde se hur ett litet hjärta pickade på! Jag vart så himla glad och lättad! Läkaren sa att jag var i början på v 6. Redan då visste jag att det var något som inte stämde.

Jag visste precis när jag hade ägglossning och vi hade endast samlag den enda gången under den månaden.

Jag försökte att inte tänka på det så mycket men det fanns ändå i bakhuvudet.

När jag hade kommit till vecka 10 så skulle jag och min man hem till min pappa under en helg för han skulle nämligen gifta sig.

Till en början låtsades jag inte om någonting men till slut brast jag ut i gråt, det var så himla mycket mat som jag inte skulle äta och jag kunde ju inte dricka någon alkohol heller. Jag hade ett samtal med min man och vi beslutade oss för att berätta i alla fall så slapp jag låtsas.

Vi berättade och det var så skönt. Alla vart jätte glada speciellt när jag berättade att jag hade sett hjärtat slå på den lilla.

Dagen efter att vi kommit hem så skulle jag gå till en privat gynekolog för att kolla igen hur allt såg ut. Jag var inte speciellt nervös.

När jag väl låg där då var jag väldigt nervös men så fort bilden dök upp på skärmen och jag såg en liten minibebis som hade växt sedan jag såg den i v 6 så vart jag glad igen. Problemet var dock bara att den låg stilla och det syntes inget hjärta!

Läkaren sa att fostret tyvärr inte levde och att det hade dött i v 8.

Där brast jag, tårarna rann och jag var så besviken.

Det är något fel på mig tänkte jag, min kropp kan inte behålla ett barn!

Läkaren var jätte gullig och sa till mig att nästa gång jag vart gravid så skulle jag få gå till honom och kolla mig en gång i veckan fram till vecka 12.

När jag hade lämnat kontrollen ringde jag min man och grät, han vart också såklart jätte besviken, dagen efter vi berättade för familjen suck. Det var bara att ringa upp dem och säga som det var.

Några dagar senare fick jag komma till kvinnokliniken och där beslutade vi oss för att jag skulle få göra en "medicinsk abort" (ta några tabletter som gjorde så att man blödde ut fostret och allt annat som hade med graviditeten att göra).

Jag och min man befann oss på sjukhuset i 5 timmar, det gick fort och det var väldigt enkelt, inte speciellt smärtsamt. Jag blödde ut allting i toaletten och när det var klart kände jag mig precis som vanligt igen och fick åka hem.

Men denna gång krävde jag att få komma tillbaka på en efterkontroll med tanke på vad som hade hänt med första missfallet.

På återkontrollen visade det sig att allting hade kommit ut och läkaren jag hade då berättade att hon trodde att det bara var en slump att jag fick 2 missfall på raken med tanke på att missfallen var så olika. Det kändes skönt att höra.

Jag blödde bara några dagar till efter det och sen var allt som vanligt igen.

Denna gång ändrade jag inställning. Istället för att gråta och vara ledsen så skulle jag kämpa, jag skulle inte ge upp! Det jag tänkte var nej nu jäklar ska jag fan bli gravid och allt ska gå bra!

*Sommaren 2006. Gravid

3 månader senare försökte vi igen och det tog sig direkt!

Denna gång kändes det speciellt, det kändes inte som dem andra två graviditeterna. Kan inte förklara utan det var bara en känsla jag hade.

Jag hade också mycket mera symptom denna gång.

Nu skulle vi inte berätta för någon fram tills vecka 12 och inget kunde göra så att vi berättade. Men under dem första veckorna så hälsade jag på hos min syster en gång och min bror. Min brors lilla son hade röda prickar och min syster och jag pratade lite om det. Hon sa att - tänk om det är rödahund. - Du är väl inte gravid va? För det kan vara jätte farligt för fostret om du skulle vara gravid sa hon.

Då brast jag ut i tårar igen och berättade för henne. Men efter en massa prat med läkare så visade det sig att rödahund var som utdött i Sverige och sen var jag jhu vaccinerad så det behövde jag inte oroa mig för.

Min syster lovade att inte berätta för någon. Det var en lättnad att hon visste för det var väldigt skönt för mig att ha någon att prata med.

Från vecka 8 till vecka 12 gick jag till den privata läkaren och fick göra ultraljud. Varje gång visade det sig att vår lilla bebis hade växt precis som den skulle.

Den sista gången sa läkaren till mig - jag kan inte i min vildaste fantasi se att det här skulle kunna gå annat än bra!

Jag var så glad när jag gick därifrån men ändå väldigt rädd. Tänk nu skulle jag gå enda fram till vecka 18 innan jag fick se vårt lilla skapade liv igen. Nu kunde vi berätta för alla men vi väntade, det slutade med att vi väntade tills efter det stora ultraljudet i vecka 18.

Tiden gick fort, när jag och min man väl satt där hos mödravården och fick se vårt lilla barn sprattla omkring i vecka 18 då visste jag att allt skulle gå bra.

Jag kände hur den rörde sig varje dag efter det, det var en lättnad varje gång!

I vecka 41 födde jag en underbar liten pojke. Eller så liten var han inte :) 54cm lång och vägde 4370gram. Det var den bästa dagen i mitt liv!!!!!!!!

Nu hoppas jag och min att vi kan ge vår lilla son ett syskon någon dag men ännu har det inte gått vägen *håll tummarna för oss, så håller jag tummarna för er*

Tack och Kram // Jessica